Mitt liv är som en negativ fotokopia av ett riktigt liv har det visat sig. Det är egentligen först nu som jag har insett det. Allting som jag har tagit mig för de senaste fem-sex åren har motverkat det jag egentligen vill. Allt som jag gjort för att förbättra situationer har bara lett mig djupare ner i mörkret. Istället för att söka hjälp hos mina vänner har jag vänt mig bort, inåt mot det som skadar mig. Inget funkar längre, men det är liksom sidofrågor nu. Min fettförbränningtill exempel. Irrelevant nu när jag fått rent livshotande problem på halsen. Problem som jag måste lösa helt själv eftersom jag inte längre har några vänner. Ja så är det. Eller så känner jag det. Hela tiden. Jag håller på att gå sönder. Visst, jag var nog redan trasig men att det skulle bli så här hade jag inte kunnat föreställa mig. Ville inte se. Valde att inte se. Och nu är det försent.
Leave a Reply